Jag har jobbat en del år i mitt liv. Tillskansat mig både insikter och utsikter. Ökningar i gästantal eller minskningar brukar vara analyserbara. Rent av prognosticerbara. Det är för lite snö, för höga räntor, för låg konjunktur, för dyrt eller för billigt. Det som händer nu är helt overkligt.
Vi anställde precis en konditor till, beställde 1 pall läsk av eget fabrikat och funderade hur vi skulle lösa bristen på lammkött då våra tackor fött lite färre lamm än brukligt. En avbokning på ett större sällskap blev 2 blev 3, blev en trend. Som inte såg ut att ge sig. På 1 vecka drabbades vi av insikten att det vi gör idag inte är hållbart ens en vecka till. Rullgardinen drogs ner. Utsikten försvann.
Ledningsgruppen satte sig ner och det skapades en mapp i allas datorer som i alla fall jag döpte till Kris. Direktiven var tydliga och klara. Regeringen fattade beslut och arbetstagar och arbetsgivarorganisationer kom överens om korttidspermission. På 3 dagar hade tillslut alla anställda fått sin uppsägning med uppsägningstider och korttidspermissioner klargjorda. Koncepten som vi serverar i restaurangen byggs om och av hygieniska skäl försvinner bufféerna och bordsservering ersätter. Nya scheman snickras ihop och öppettider justeras. Allt för att hålla detta fantastiska hotell och restaurang vid liv med samma höga svansföring. Med färre medarbetare och färre gäster.
Goda egenproducerade råvaror tillagade av grymma kockar och serverade av stolta medarbetare. Det är ju liksom vår melodi.
Mitt eget humör har vandrat upp och ner i jojo-takt. Allt det vi byggt upp tillsammans på Högbo med hela Gårdshandelsföreningen och alla hantverkare. Grisar, lamm, odlingar, växthus med ett nytt växthus i antågande. Cykelslingor, skidspår och kanotleder. Inget av detta kommer ju att försvinna. Tack och lov. Det finns kvar. Även efter första månaden då några av våra medarbetare lämnar oss. Säkert också efter andra och tredje och även efter 6 månader surrar bina och betorna växer, korna mjölkar och ostar ystas men hur länge kommer vi ha gäster om hela mänskligheten sitter instängda i sina egna små celler?
Ur denna oro föds det dock ett hopp. Att det ur denna krissituation, för hela vår bransch, kan födas ett nytt sätt att varsamt hantera våra råvaror och ta hand om våra gäster. Kanske hittar vi under den här tiden nya sätt att jobba tillsammans eller nya sätt att servera våra produkter till våra gäster. Kanske kommer vi också förstå att det inte behövs så mycket för att hjulen skall stanna på samhällsmaskinen. Vi är inte odödliga och allt vi reser kors och tvärs över världen är inte till godo. För som jag ser det finns det en stor vinnare i det här. Och det är klimatet. Ty aldrig har vi gjort så få nöjesresor med fossila bränslen eller onödiga turer till stormarknaden.
När jag nu ser ut från vårt fönster på plan 2 i Mjölnaren(som varit vår ledningscentral) hoppar små grisar glatt runt i hagen. Det måste vara Kerstins kull som är utsläppta från stallet på Huldas. De ser faktiskt helt obekymrade ut. Med de nya gästantalen lär de behöva leva sina liv betydligt längre än annars. De kommer få avsevärt mer rester från köket (färre gäster gör det svårare att få avsättning för det som blir över)och möjligtvis lite mindre vassle från ysteriet. De verkar inte bry sig det minsta. De tar dagen som den kommer. Med deras sorglösa energi i färskt minne stänger jag ner Krismappen och viker ihop datorn för att bege mig hemåt. Efter gårdagens dramatiska besked kommer nog vägen ut ta en liten stund. Den får faktiskt ta så lång stund den vill. Jag har fått en insikt av min utsikt. Det räcker för idag!
-min.jpg)
