Det blev en sån där sommarkväll då tiden liksom stannade i den tidiga majvärmen. Jag begav mig hemåt mot Järbo. Ljuset fortfarande klart och doften av syrén och pors tog sig in genom mina öppnarutor på bilen. Ut mot höger bökade grisarna runt i sin hage. Till vänster vilade en hög med årslamm intill stängslet där det antagligen var som svalast i den sena kvällssolen.
Jag var uppfylld av den känsla som jag alldeles innan erövrat på Nya Herrgården. När jag stod med Hadeel, Taki och Sameer framför de 26 lyckligt lottade gäster som besökt vår första Kulturmiddag. Hadeel i vacker klänning och guld pläterade skor. De fick möjlighet att tacka gästerna för att de velat komma och smaka deras mat. Som replik kom det en rungande applåd från publiken.
Middagen började egentligen för flera veckor sen när planeringen startade. Irak och Syrien. 2 grannländer med liknande matkultur. Kanske som Sverige och Danmark. Lika för en utomeuropé men ack så olika för en infödd matnörd. Taki som många gånger visat sina kokkonster för oss här visste vi var vi hade. Hennes mat var någorlunda bekant. Hadeels hade vi inte riktigt sett tidigare. Endast henne systningskonster. Våra gäster hade definitivt inte sett någons.
Mattias(souschef på herrgården)och Hans-Erik (matansvarig på Gårdshandelsföreningen) fungerade som tolkar och balansspelare i denna matduell. Och vilken duell det blev om än utan tävlingsmoment rent officiellt. Det började som ett fyrverkeri där Syrien och Irak lös upp himlen som raketerna på nyårsafton. Gästerna hukade och parerade fat efter fat. Tallrikarna blev fullare och fullare. Kobbe på olika sätt, humus, tabbouleh, spring rolls, fyllda lökar, mangolddolmar. Det var kraftigt syrligt, knaprigt, lent, kryddigt, sallader med granatäpplen, auberginer, baba ganousch, arabiskt bröd. I luckan svettades 4 kockar och servicen hann knappt få in det ena faten förrän nästa skulle in.
Jag lugnande gästerna att nu var det sista förrätten. De såg ut som om de inte visste om de skulle känna sig lättade eller om detta var ett tecken på att det skulle bli lika mycket 2 ggr till. Nej, det är bara 4 varmrätter och lite desserter!!
De två hela karparna serverades med grönt ris på dill, kyckling med stekta grönsaker, fransyska med nötris och shis kebab. Nu var det 2 timmar senare och kaffet skulle serveras tillsammans med te och lite sötsaker. Baklava, gelatinmosaik, dadelsirapskakor, små valnötsmunkar, petit choux med banan och vanilj, mannagrynskaka. Arabiskt kaffe hälldes ur vacker guldkanna och doften av kardemumma spreds mellan borden.
Köket städades, huvudpersonerna tackades av och min färd hemåt började. Med en sällsam känsla av tacksamhet. Över att kunna genomföra nåt sånt här. Att äntligen få våra nya matkulturer upp på borden i våra matsalar. Också tacksam över att kunna skänka halva omsättningen till UNHCR:s arbete i dessa 2 länder.
Innan jag gick slängde jag en blick på den Irakiskaflaggan som hängde bakom borden och tänkte hur enkelt och obekymrat mitt liv är från födsel till idag. I bilen hem vevade jag ner rutorna och skruvade upp volymen på musiken. En arabisk spellista jag hittat. Lammen tittade nyfiket upp och jag fick för mig att även grisarna i hagen fick ett nöjt drag över sinatrynen.
-min.jpg)
