Vårt dagliga bröd

Min uppväxt i södra Småland var varken kantad av bibliska citat eller annorlunda bröd. Min far var brevbärare och fann för gott att ha en bra relation med hela socknens innevånare. Det blev liksom lite lättare att utföra sina dagliga sysslor då. Prästen omgärdades av respekt och vördnad lite på gränsen till fruktan. En inte alltid så behaglig nyans i den lilla byns verksamhet. Min fars far var kyrkvaktmästare och tillika brevbärare så det fanns s.a.s. en koppling till det sakrala.

 

 

Kyrkobesöken var sålunda en del i uppfostran. Fick en krona att stoppa i kollekthåven som halades in och ut av kyrkovärdarna mot slutet av mässan. Gladdes åt prästens nedstigandes ifrån predikstolen för då visste jag att det gick mot slutet. Kanske hägrade blank is på åkern nedanför eller snö i ”klockarbacken” där pulkorna stod och väntade. Värst blev det efter konfirmationen när brödet serverades som en liten torr platta som fastnade i gommen.

Inte så mycket i övrigt fastnade från alla de ord som lästes ut från präst och församling. Det var dock en sak som jag alltid undrade över. Varför sa man vårt dagliga bröd som om det var det enda vi fick att äta. Visst var det gott när den lokala bagaren levererade nytt franskbröd på fredagarna men i övrigt hade jag hellre sett att man sa vårt dagliga fläsk eller mormors kåldolmar.

När jag sen flera år senare kuskade runt i Europa med ryggsäck och 2 vänner fick jag en ny syn på brödet. Plötsligt var det faktiskt det enda vi hade råd att köpa (om vi skulle ha råd med vinflaskan vilket ju naturligtvis blev dimensionerande i det fallet) men det var nåt annat också. Själva måltiden blev gemenskap med brödet som delades med hjälp av händerna. Jag insåg att det kanske fanns nåt annat i den där raden i den kända bönen.

Väl inne i nutid har jag passerat många faser i mitt förhållande till bröd från alla egna försök genom finska rågbrödsbagerskor med underarmar som dallrande surdegar till dagens nyvunna vördnad för levain och mjöl från mindre kvarnar. Förkolnade limpor i kaffekokare. Baguetter långa som giraffhalsar. Eller bara en enkel vetebulle. Diverse olika serveringar på middagar, luncher, fika och frukostar. Stekta, grillade, kokta, friterade. Krutonger och dopp i grytan. Knäckebröd med smak eller utan vete. Hårda, spröda, krispiga, sega, feta, torra, brända,

Efter 56 år kan jag dra en slutsats.

Vi äter inte längre bara bröd till frukost och kvällsmat. Vi äter inte bara limpa och franskbröd. Vi äter inte bara bröd för att bli mätta.

Vi äter bröd för att vi vill vara del i ett större sammanhang. Vi gör våra egna surdegar i hemmet. Vi letar efter mjöl från små oansenliga kvarnar. Vi kräver att brödet skall vara bakat med omsorg. Att det finns en skapande hand bakom. Helst inga långa linjer med mjölmixer i ena änden och färdiga limpor i andra. Vi vill ha BRA BRÖD. Kan tänka oss att betala för det. Och tänker njuta av det.

Det var då jag pratade med våra bagare på hotellet; Frida, Annika och Adrian. ”vet du Stefan vi har bara en brödsort som vi inte gör själva (på mjöl från Teve Kvarn dessutom)och det är croissanten på frukosten. Nu vill vi göra den själva på helgen och ha en pain Venoise på vardagarna. Vad säger du om det?”

Jag sa bara HALLELUJA