Det färglösas antites

Jo, färger existerar egentligen inte. Det är bara ljusets sätt att förföra våra sinnen. I mörkret är alla katter grå. Eller?

Det hävdas ofta att vi på våra nordliga breddgrader har ett speciellt förhållande till ljus. Vi är på ena delen av året nästan helt utan det för att på nästa halvår bli överöst med det istället. Ju längre norrut ju större är kontrasten. Vi har ofta gäster på sommaren från länder närmare ekvatorn som har uppenbara problem med att det aldrig blir mörkt. Mörkläggningsgardin och proppar i öronen mot oönskat fågelkvitter brukar ordineras. Med framgång för det mesta. Själva är vi vana även om vi också får använda de redskap som finns till hands för att få nån blund i ögonen.

Värre är det på den mörka delen av året. Det naturliga ljuset går väl inte att återskapa. Det rumsokänsliga allomfattande skenet från solen det kan vi bara längta till. Eller?

Men vad gör man när den längtan blir stor. Ja, för det är ju inte bara en längtan efter ljus utan också en avsaknad av färg som gör sig påmind. Det är verkligen så att alla katter blir grå i det dunkla och kontursuddiga mellanårsklimatet. Kubisterna med Braque och Picasso använde sig av detta för att skapa djup utan färg. De målade i i skymningen och kisade med ögonen. I deras huvuden byggdes bilden upp av kantiga former staplade på varandra. Det var ett bra sätt att underordna sig naturens skiftningar och ändå göra nåt nytt och eget. I skymningslandet.

Men det var ju det där med färgerna. Upplevelsen av färg är subjektiv. Min gröna är inte din gröna. Mitt röda inte heller riktigt lik ditt röda. Men det är likväl färg. Och färg stimulerar våra sinnen. Det är oomtvistligt. När tallriken kommer in framför gästen eller lunchkön ringlar sig in mot buffén så är det inte Picassos gråskala som tilltalar sinnena. Det är färgerna som stimulerar och triggar igång lusten. Lusten att äta och att uppleva världen genom gommen. Vi skapar oss också en förväntan utifrån det vi ser.Skarp tydlig färg=skarp tydlig smak.

Detta är alldeles osedvanligt markant på vår Basilika från Växthuset. Född i Kravjord oc uppfostrad av Harmony, MiMi, ShiMo och Marita. Trots det artificiella ljuset får vi både färg och smak.

Så vad gör jag när längtan efter ljus och färg blir stor i skymningslandet? Jag går upp till den lysande kuben på kullen och står ett tag och bara laddar batterierna. Är det riktigt urladdat stoppar jag lite försiktigt ner ett finger i jorden samtidigt som jag tuggar på ett bailikablad.

Hör av er innan om ni vill följa med. Till  vår syntes. Växthuset.